Möte den 6 oktober 2011

Minnesanteckningar från möte med inbjudna stiftsantikvarier och den till Vitterhetsakademiens knutna idégruppen för sockenkyrkor på Vitterhetsakademien.
Närvarande från akademien: Ingmar Brohed, Anders Jeffner och Ulf Sporrong, från sockenkyrkonätverkets arbetsgrupp Sten Rentzhog och Bengt O.H. Johansson, från Kyrkokonstens vänner Gunnar Ahlbäck och från stiftsantikvarierna Erik Orviste och Anna Guthlein, Strängnäs stift, Rebecka Svensson, Stockholms stift, Annika Hakalax, Visby stift samt nedan nämnda inledare.

Stiftsantikvarierna Mathilda Dahlquist, Göteborgs stift och Gunnar Nordanskog, Linköpings stift hade åtagit sig att inledningsvis rapportera om sitt arbete. De betonade att den antikvariska verksamheten var en ny uppgift för Svenska kyrkan och att det var positivt att kyrkan nu blivit en tydlig aktör inom kulturmiljöfältet och också uppfattade sig som sådan. Medlemsraset inom kyrkan var dock på sikt oroande med en minskning på ca 1% per år. Inom Göteborgs stift finns församlingar med medlemsantal på bara 20%. F.n. är lagskyddet för kyrkorna starkt men är naturligtvis beroende på allmänhetens engagemang i kyrkornas fortlevnad. Ett sådant engagemang hade i Göteborgs stift medfört att en planerad kyrkorivning stoppades och att kyrkan i stället kunde rustas med hjälp av den kyrkoantikvariska ersättningen.

Försäljning av kyrkor har skett men är inte populära. I stället arbetar man med att flytta gudstjänsterna mellan kyrkorna i ett rullande schema. Det innebär att kyrkorna måste få ökad relevans i samhället. De aktuella strävandena till vardagskyrkor kan vara en möjlighet, ur antikvarisk synpunkt måste vi vara beredda att medverka i moderniseringen av kyrkorna. Nätverket skulle kunna sprida kunskap om goda exempel. Vad gäller olika kyrkliga gruppers intresse för antikvariska frågor är lekmännen generellt mer intresserade än prästerna. Strukturutredningens förslag att lägga vårdansvaret på stiften är positivt då det kommer att leda till en mer professionell vård. Dock borde även driften skötas på stiftsnivå vilket inte beaktats i strukturutredningen.

Nordanskog såg två traditioner inom förkunnelsen. Den ena är ikonoklastisk och messiansk där kyrkorummet är oväsentligt, den andra ser i motsats till detta kyrkobyggnaden som ett redskap. De dittillsvarande debattinläggen i Sv D talade, ansåg han, förbi varandra där i stället en dialog behövs. Nätverkets appell skapade inte heller tillräcklig dialog.

Sten Rentzhog kommenterade sistnämnda synpunkt med att nätverkets utgångspunkt är att kyrkan är till för alla. Sockenkyrkorna har bekostats av bygden och genom århundraden varit bygdens gemensamma angelägenhet. Nordenfalk instämde i att det är olyckligt om kyrkobyggnadernas framtid ses som en enbart inomkyrklig fråga.

Ingmar Brohed påpekade att kyrkolagen tar upp folkkyrkoidealet som i och för sig inte kyrkan lever upp till. Anders Jeffner hade på sin tid ansvar för prästutbildningen. Då medverkade RAÄ i utbildningen som sedermera trängts undan av andra ämnen, ex vis religionssociologi. Ämnet borde återinföras.

Hur kan man idag påverka utbildningen också av andra yrkesgrupper än prästerna? Varje stift har sin egen utbildningsansvarige men det finns en central samrådsgrupp som borde kunna ta upp frågan. Där är dock inte stiftsantikvarierna representerade. En möjlighet vore att i första hand närma sig pastoratsinstituten som har två rektorer, en i Lund och en i Uppsala.

Det framkom att stiftsantikvarierna ännu inte bildat en yrkesförening men att detta kunde vara ett sätt att främja arbetet. Avslutningsvis efterlystes från nätverkets sida goda exempel som kunde läggas ut på den nyinrättade hemsidan.

Bengt O.H. Johansson
nedtecknare