Minnesanteckningar från seminarium om sockenkyrkor i samarbete mellan Kungl Vitterhetsakademien och sockenkyrkonätverket.

Efter inledande hälsningsord, av akademiens preses Gunnel Engwall, som underströk betydelsen av frågan om sockenkyrkornas framtid, gav Sten Rentzhog en kort redovisning av nätverkets aktiviteter sedan föregående möte. Dessa hade innefattat bl a diskussion med politiker i Kulturutskottet inför den då väntade propositionen om Kyrkoantivarisk ersättning. Nätverket hade också fört diskussioner om upprättandet av stadigvarande tvärvetenskaplig forskning om den svenska sockenkyrkan, som en fortsättning av forskningsföretaget Sveriges Kyrkor. Arrangörernas förhoppning inför detta seminarium var att få synpunkter inför utformningen av ett handlingsprogram för nätverket.

Sockenkyrkorna i samhällshistorien

Prof. Nils Erik Villstrand, Åbo, hade inbjudits belysa kyrkornas samhällshistoriska betydelse. Han konstaterade att det inte går att förstå ett äldre samhälle utan att sätta sig in kyrkornas roll. Villstrand belyste kyrkornas betydelse med några exempel på kyrkorummets delvis profana användningar efter reformationen. En allt viktigare del av gudstjänsten kom att bestå av uppläsning från predikstolen av statliga förordningar och meddelanden – en uppläsning som kunde ta lika lång tid som själva predikan och som bidrog till en snabb propagande- och kunskapsspridning över landet. Den var också vanligen uppskattad av församlingsborna. Prästerna å sin sida hävdade kyrkorummets helighet och såg plakatuppläsandet som ett intrång. Först 1942 avskaffades tvånget att kyrkan skulle tillhandahålla offentliga kungörelser.

Villstrand menade att statskyrkan tävlade med väckelserörelsen under 1800-talet. Det tog sig uttryck i ett mer disciplinerat uppförande under gudstjänsten men också rent fysiskt i att kyrkan måste erbjuda lika väl uppvärmda predikolokaler som kapellen. En omfattande rörelse med installation av uppvärmningsanordningar inleddes under 1800-talets senare del. Frågan ansågs ha stor hygienisk betydelse.

Till kyrkorummets användning hör även frågan om var de betydelsefulla sockenstämmorna hölls. Sockenstugor fanns inte överallt. Möttes man i kyrkorummet eller kanske i sakristian? Dessa stämmor var en föregångare till senare tiders kommunalstämmor.

I den efterföljande diskussionen betonades att mycken forskning redan gjorts men att ny kunskap skulle kunna vinnas genom ett innovativt bruk av det väldiga källmaterialet i våra kyrkoarkiv. En minst lika viktig fråga är spridningen av den stora kunskap vi redan har. Angeläget vore modernisering av de kortfattade kyrkobeskrivningar som finns i de flesta kyrkor men som ofta fått ett slentrianmässigt utförande.

Pilotprojekt för SVT om sockenkyrkor

Bokförläggare Thomas Magnusson och produktionsbolaget Mediabruket introducerade därefter det pilotprojekt till en populärt utformad TV-serie om kyrkor som syftade till att skapa ett intresse för kyrkorna som spännande platser med fängslande historia. Målgruppen var tänkt att vara personer i 30-årsåldern, ex vis småbarnsföräldrar utan särskilda förkunskaper eller intresse för ämnesområdet. Detta är den målgrupp som SVT prioriterar. Serien skulle kunna kallas ”Kyrkornas hemligheter” enligt konceptet ”Hemliga svenska rum” som producenterna arbetat med och som sänts i SVT under året.

Som exempel för pilotstudien hade valts Västeråkers 1300-tals kyrka i Uppland och dess byggherre, Ramborg, härskarinnan till Wik. Ann Catherine Bonnier hade medverkat med fakta om kyrkans tillkomsthistoria. Pilotfilmen på 4 minuter hade med kort varsel tagits fram som diskussionsunderlag för dagens seminarium. Tanken var att göra 6–10 15-minutersprogram, vart och ett med en kyrka i centrum, från olika tider och delar av landet.

Reaktionen på pilotfilmen blev blandat bland deltagarna: från entusiasm till skepsis. Jan von Bonsdorff och Emilie Karlsmo ifrågasatte den historiesyn som filmen grundade sig på. Särskilt påtalades att filmen på ett ohistoriskt sätt blandade in bilder från helt andra epoker än 1300-talet. På detta svarade upphovsmännen att filmen var ett exempel på en berättarteknik som kunde fängsla målgruppen. Den hade gjorts med små kostnader och med hjälp av delvis redan befintligt material. I en verklig produktion skulle naturligtvis allt material vara historiskt korrekt. Här handlade det om att skapa engagemang. Skulle det lyckas kunde man följa upp med bokproduktion, läromedel, studiehandledningar och tidskriftsartiklar.

I olika diskussionsinlägg underströks att det var viktigt att berättelserna kring varje kyrka kretsade kring en eller ett par människor, för att göra serien levande och medryckande.

Läget för forskningsföretaget Sveriges kyrkor

Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala har tagit på sig uppgiften att utifrån den Hermerénska utredningens förslag söka skapa en samlad kyrkoforskning i Sverige, en forskning som skulle kunna utgöra en fortsättning på Sveriges kyrkor. Jan von Bonsdorff och Emilie Karlsmo redogjorde för hur långt man kommit i arbetet. Man hade i olika möten med forskningsföreträdare skaffat sig en uppfattning om intresse och handlingsberedskap vid olika institutioner och hade nu kommit så långt att ansökningar om inledande finansiering av företaget lämnats in till RAÄ och Vitterhetsakademien. Ansökan gällelr i första hand en utredare för att ta fram forskningsprogram och strategi samt inventera pågående och utförd forskning: var forskar man och med vilka mål och frågor. En bas för forskningen skulle bestå i ett fortsatt samarbete med Upplandsmuseet såsom f n skedde i pågående forskning om Uppsala domkyrka. I diskussionerna hade man också prövat möjligheten att skapa ett forskningscentrum .

Slutdiskussion

Denna kom att dels handla om Villstrands föreläsning, dels om önskemål på aktiviteter kring sockenkyrkornas betydelse. Marcus Dahlberg från RAÄ meddelade att RAÄ f.n. bereder Uppsala-institutionens ansökan. Man för också en diskussion med Svenska kyrkan om bruket av kyrkorummet. Inte minst från antikvariskt håll var man nu mer förstående till att vissa kyrkorum måste kunna få förändras för att möjliggöra nya bruk. I en kommentar sades att detta kunde ses som en återgång till det tidigare profana bruk som Villstrand berättat om.

Kerstin Vinterhed, journalist och präst, ville – utan att ifrågasätta kunskapsbehovet – som präst betona att kyrkorna inte bara fick behandlas som museer. De var också andaktsrum.

I Sten Rentzhogs slutord erinrade han om att forskningsföretaget Sveriges kyrkor nästa år fyller 100 år och att det angeläget att uppmärksamma jubileet med olika publika arrangemang. Framförallt gällde det att nå de unga som inte likt en äldre generation (morgonbönsgenerationen) fått kunskaper om den kyrkliga traditionen. Nätverket behöver nu någon form av hemsida för spridning av gemensam information. Vi behöver också arrangera återkommande möten som kan inspirera till olika aktiviteter. Han påpekade att vi med säkerhet har olika potentiella samarbetspartners som alla kan anknyta till. Vi har i dagens diskussion fått synpunkter på hur vi kan tända ett intresse för sockenkyrkorna och hur vi kan fortsätta forskningen om den. Frågan är hur vi kan sprida den således tända elden.

Gunnel Engwall avslutade så diskussionen med ett tack till de medverkande och med konklusionen att symposiet kanske inte löst de uppställda frågorna men visat på olika vägar att gå.
Vid anteckningsblocket
Bengt O.H. Johansson